ISLAM

Islam handlar om att söka frid – frid i förhållande till Gud, frid i förhållande till sig själv, och frid i förhållande till Guds skapelser – genom att underkasta sig Gud och acceptera och följa Hans vägledning. Ur ordets trestaviga rot kan just betydelserna ”underkastelse” och ”frid/fred” härledas. Islam praktiseras som en fullständig och naturlig livshållning utformad för att låta Gud vara central i människans medvetande och liv.

Som muslim ser man inte det jordiska livet som den enda existensen, eller döden som en slutpunkt. Livet är en gåva från Gud som vi människor har att förvalta på rätt sätt. Gud är oberoende av tid och rum och har evig kunskap om allting. Han har skapat allting, och allt som sker, gott såväl som ont, sker av Guds vilja. I enlighet med Sin oändliga visdom gör Gud vad Han vill och ingenting kan ske utan att Han vill det. Han har skapat människan och hennes förmågor – inklusive en egen vilja att handla utifrån – och tillåter henne att i livet göra som hon vill utan att tvingas till någonting.

Avgörandet sker på den Yttersta dagen. Då kommer alla orättvisor rättas till och människan kommer ställas till svars för det hon gjort under jordelivet. Här kommer allt vägas in – de förutsättningar hon haft, de omständigheter hon levt under, och hur hon utifrån detta agerat för att följa Guds vägledning i både stort och smått.

Den jordiska tillvaron blir på så sätt en förberedelse inför det som kommer efter döden – livet efter detta. I Koranen förklarar Gud att den jordiska tillvaron är ett test för oss och att vi har skapats för att lära känna och dyrka Honom. I islam är dyrkan ett brett koncept. Som muslim dyrkar man Gud genom att vara tacksam mot Honom för alla de gåvor man har fått, utföra dyrkanshandlingar såsom bön och fasta i enlighet med Hans vägledning, och verka i denna värld på det sätt som Han vill. Den som gör detta till fullo har bestått provet och har stora belöningar att vänta och en säll tillvaro i livet efter detta att se fram emot.

Islam kan sammanfattas i det som profeten Muhammed (må Guds frid och välsignelser vara över honom) har sagt om religionens fem pelare och trons sex pelare.

”Islam har byggts på fem pelare: att vittna om att ingen har rätt att dyrkas utom Gud och att Muhammed är Guds sändebud, att förrätta bönen, att betala den förpliktade allmosan, att företa vallfärden till Helgedomen, samt att fasta under ramadan.”

”…tron är att tro på Gud, Hans änglar, Hans skrifter, Hans alla sändebud, den Yttersta dagen, samt den gudomliga ödesbestämmelsen.”

 

Religionens fem pelare

Trosbekännelsen

Trosbekännelsen är det formella inträdet i islam, och genom den bekräftar den troende sin tro. Ordalydelsen är ”jag vittnar om att ingen har rätt att dyrkas utom Gud, och jag vittnar om att Muhammed är Guds sändebud”, och kan ses som bestående av två delar.

Den första delen (ingen har rätt att dyrkas utom Gud) innebär att ingen eller inget kan jämställas med Gud – inget väsen, ingen människa, ingen konkret eller abstrakt företeelse av något slag. Som människa är det av största vikt att på allvar förstå denna korta fras och bli medveten om dess djupa och breda innebörd.

Trosbekännelsens andra del (Muhammed är Guds sändebud) säger att Muhammed är sänd av Gud för att förmedla Guds uppenbarelse till människorna. Vi ska tro på Muhammeds utsagor, göra som han säger, undvika det som han förbjuder, och dyrka Gud på det sätt som han lär oss.

Bönen

Bönen är ett sätt att dyrka Gud och ett uttryck för hörsamhet mot Honom. De dagliga bönerna hjälper oss att ständigt minnas Gud och gör religionsutövningen till en del av vår vardag. Bönen hjälper oss på så sätt att låta också vår världsliga verksamhet präglas av en religiös medvetenhet. Bönen uttrycker också den bedjandes tacksamhet mot sin skapare och är ett sätt för honom eller henne att närma sig Gud.

De obligatoriska dagliga bönerna är fem till antalet, och är en plikt för varje könsmogen och mentalt frisk muslim. De förrättas inom särskilda tidsintervall under dygnet, och följs enklast med hjälp av en bönetidtabell.

Mer detaljer kring bönen i islam och hur den går till praktiskt hittar du i Min bön – En handbok för tvagning och bön i islam, eller Böneboken – En illustrerad introduktion till tvagning och bön. Eller kontakta din närmaste församling för vägledning.

Den förpliktade allmosan

Att utöva välgörenhet genom att på olika sätt bidra till behövande betraktas i islam som mycket förtjänstfullt. Det frivilliga bidraget kallas sadaqah, men för den som har ett överskott finns också en obligatorisk och föreskriven gåva, den så kallade förpliktade allmosan, zakat.

Zakat är 2,5 procent på tillgångar över ett visst gränsvärde som motsvarar värdet av 85 gram guld eller 595 gram silver, och som man innehaft under ett års tid. Man betalar inte zakat på sådant som man behöver och använder i sin normala tillvaro, såsom livsmedel, kläder, bostad, bil och annat.

För överskott i näringsverksamhet gäller särskilda regler.

I muslimska länder finns ofta en formell administration för att samla in och fördela zakat, men ytterst är det den enskildes ansvar inför Gud att se till att betala sin andel. Det går bra att betala in till organisationer som hanterar zakat, men man kan också själv fördela den till berättigade mottagare. Viktigt är då att ta reda på vilka kriterier som gäller för att vara berättigad att ta emot zakat.

Fastan

Den muslimska fastan innebär att från gryning till skymning avstå från mat, dryck, rökning, sexuell aktivitet, samt bedrägliga ord, handlingar och beteenden. Frivillig fasta utifrån profeten Muhammeds exempel är vanlig bland muslimer, men under fastemånaden ramadan är fastan obligatorisk för varje könsmogen och frisk muslim. För vissa kategorier, som resande och kvinnor som menstruerar, är havande eller ammar, gäller särskilda villkor.

Den muslimska kalendern följer månens cykel, vilket innebär att månaderna i den, i förhållande till den gregorianska kalendern, varje år börjar cirka elva dagar tidigare än föregående år.

Fastan är liksom de andra pelarna ett sätt att dyrka Gud och söka Hans närhet, och fastemånaden ramadan blir ett tillfälle att återvända till och förstärka vår regelbundna religionsutövning. Under fastan fokuseras vår uppmärksamhet på att följa Guds vägledning, och genom den prövning som fastan utgör tränas vi i att kontrollera våra impulser, och vår förmåga till självbehärskning stärks.

Generositet är en högt värderad egenskap i islam, och under ramadan betonas den ytterligare. Under fastemånaden bör vi vara extra generösa, och vår egen fasta hjälper oss att minnas de behövandes och de nödlidandes situation och levnadsvillkor. Samtidigt lär vi oss att känna tacksamhet för det lilla i tillvaron när vi vid dagens slut tillåts bryta fastan och åter inta mat och dryck.

Vallfärden

Vallfärden, hadj, till Mecka görs under några dagar i början av den tolfte månaden i den islamiska kalendern. Vallfärden styrs av ett antal fasta ritualer och görs minst en gång i livet av den som har förmåga och ekonomisk möjlighet. Att ha förmåga är att göra resan och de ritualer som ingår med legitima medel och utan att riskera sin hälsa, personliga säkerhet, egendom eller försörjningsförmåga.

Vallfärden har många bottnar och profeten Muhammed har sagt att den människa som genomför sin vallfärd på rätt sätt och med rätt avsikt blir lika syndfri som hon var den dag hon föddes.

Ytterst handlar vallfärden om att dyrka Gud, visa tacksamhet mot Honom och söka Hans förlåtelse. När den vallfärdande inträder i det rituellt rena tillståndet och ikläder sig de enkla sömlösa plagg som är föreskrivna blir innebörden av dessa handlingar och människans litenhet och fullständiga maktlöshet inför Gud så ytterst konkret och påtaglig, och det ger också en föraning om den Yttersta dagen då alla människor kommer stå jämlika inför Gud för den slutliga domen. Genom att så fysiskt och påtagligt träda ut ur sin vardagliga rytm kan människan göra sig av med världsliga bekymmer och strävanden och bli medveten om sitt totala behov och beroende av Gud.

Vallfärden är också en mycket konkret förevisning av islams universella och jämlika karaktär när människor från världens alla hörn sammanstrålar och lägger åt sidan barriärer som etnicitet, hudfärg, språk och social status.

 

Trons sex pelare

Tron på Gud

Tron på Gud kan sammanfattas som tron på Guds existens, Hans herravälde, Hans ensamrätt att dyrkas, samt Hans namn och egenskaper.

Att tro att Gud existerar är en förutsättning för att ha en gudstro och något som förenar människor med vitt skilda religiösa uppfattningar och tillhörigheter.

Guds herravälde innebär att Gud är alltings herre, ägare, skapare och försörjare; att Han är den som ger liv och död; att allt gott vilar i Hans hand; att Han har makt till allt; och att ingen delar någon av dessa egenskaper med Honom.

Guds ensamrätt till dyrkan inskärper tron på att Gud är en enda Gud, och att Han ensam äger rätten att dyrkas och att ingen annan och inget annat ska dyrkas vid sidan av eller i stället för Honom. Här kan åter förtydligas att dyrkansbegreppet i islam inte är begränsat till rituella handlingar som bönen och fastan, utan inbegriper alla goda handlingar som utförs med goda avsikter.

Att tro på Guds namn och egenskaper innebär att tro på dessa som Gud själv eller Hans sändebud Muhammed har fastställt dem. ʾAllahʾ är det främsta av Guds många namn och betyder ʾGudenʾ i meningen ʾden enda Gudenʾ eller ʾden enda sanna Gudenʾ.

Tron på änglarna

Tron på änglarna innebär att tro att Guds änglar existerar, att de tillhör den fördolda världen och inte vår värld, och att Gud gjorde dem ur ljus med en naturlig benägenhet att dyrka och åtlyda Honom. Tron på änglarna innebär också att tro på dem vars namn nämnts för oss, till exempel Gabriel (Djibril), att ha en allmän tro på alla dem vars namn inte nämnts för oss, samt tro på det vi har fått veta om dem.

Tron på skrifterna

Att tro på skrifterna är att tro på att Gud som vägledning och nåd till människorna har nedsänt ett antal gudomliga skrifter till ett antal sändebud, och att de innehåller Guds ord. Som muslimer har vi en tro på såväl de skrifter som vi känner namnet på ­– såsom Koranen som uppenbarades för Muhammed, Toran som uppenbarades för Moses (Musa) och Evangeliet som uppenbarades för Jesus (Isa) – som på alla andra skrifter som tidigare uppenbarats även om vi inte känner namnen på dem. Vi tror på och har en tillit till skrifternas ursprungliga innehåll, ett innehåll som inkluderar hela Koranen och alla tidigare uppenbarade skrifter i deras originalform.

Koranen sändes ned till Muhammed för att understödja och bekräfta det påbud om att dyrka Gud ensam som finns inneslutet i dessa tidigare gudomliga skrifter. Som muslimer tror vi att de tidigare skrifterna inte längre finns bevarade i sina ursprungliga format. Därför kan vi bara tro på och efterfölja sådant i dem som bekräftas av Koranen och profeten Muhammed. De tidigare uppenbarade skrifterna så som de ser ut idag kan dock fortfarande innehålla delar av Guds ord, och därför visar vi respekt för dem alla och förringar inte eller vanhelgar dem.

Tron på sändebuden

Att tro på sändebuden är att tro på alla Guds sändebud utan att göra åtskillnad mellan dem. Tron på sändebuden innefattar tron på att Gud till varje samhälle och varje folk har skickat ett sändebud med samma budskap om att dyrka Gud utan jämlikar, och att alla Guds sändebud var sannfärdiga, rättfärdiga, pålitliga och rätt vägledda. Alla Guds sändebud var människor på samma sätt som oss, de drabbades av sjukdom och död på samma sätt som oss, och de behövde äta och dricka för att överleva på samma sätt som oss. Utmärkande för dem är att de valdes ut av Gud för att förmedla Hans budskap, att de var goda föredömen, och att de var ofelbara i den meningen att de inte gjorde några misstag när de förmedlade Guds budskap.

Som muslimer tror vi på alla sändebud som Gud har nämnt vid namn, såsom Noa (Nuh), Abraham (Ibrahim), Moses (Musa), Jesus (Isa) och Muhammed, må Guds frid och välsignelser vara över dem alla. Vi har också en allmän tro på alla dem som inte har nämnts vid namn. Vi tror på det som berättas om dem och de mirakler som de utförde som bekräftas i Koranen och av Muhammed, och vi följer deras vägledning så som den bekräftas i Koranen och av Muhammed.

Tron på den Yttersta dagen

Tron på den Yttersta dagen är att tro att det kommer en dag då Gud ställer allt till rätta, en dag då alla människor som någonsin levat samlas ihop, alla orättvisor rättas till och var och en ställs till svars för det hon har gjort under jordelivet. Här kommer allt vägas in – de förutsättningar människan haft, de omständigheter hon levt under, och hur hon utifrån detta agerat för att följa Guds vägledning i både stort och smått.

Tron på den Yttersta dagen är en nödvändig följd av tron på Gud och Hans absoluta rättvisa. Många är de som har ägnat sina liv åt att förtrycka andra och sedan dött utan påföljd, och många är de som har utsatts för grava orättvisor och sedan dött utan att ha fått upprättelse för de oförrätter som begåtts mot dem. Gud godtar inte orättvisa. Han kommer inte låta missdådare gå ostraffade lika lite som Han kommer svika de förfördelade genom att inte se till att de får upprättelse för den orätt som begåtts mot dem, eller göra de rättfärdiga missnöjda genom att inte belöna dem för deras rättfärdighet. Den Yttersta dagen är den tid då alla kommer få det de förtjänar av belöning och påföljd.

Tron på den gudomliga ödesbestämmelsen

Gud är oberoende av tid och rum och har evig kunskap om allting. Han har skapat allting, och allt som sker, gott såväl som ont, sker av Guds vilja. I enlighet med Sin oändliga visdom gör Gud vad Han vill och ingenting kan ske utan att Han vill det. Han har skapat människan och hennes förmågor – inklusive en egen vilja att handla utifrån – och tillåter henne att i livet göra som hon vill utan att tvingas till någonting.

Tron på ödesbestämmelsen innefattar en tro på att Gud känner till allting, att Han visste allt om Sina skapelser redan innan Han skapade dem, att Han i enlighet med Sin förkunskap har dokumenterat allt, att allt sker i enlighet med Hans vilja som är absolut och inte kan blockeras eller utmanas, samt att Han är upphov till allting och har makt över allting.